be strong girl
Jag längtar tills den dag jag kan säga: Jag har varit sjuk, men det var då. Nu är jag frisk.
säg hej till mina nya (gamla) vänner
Här kan ni se ett smakprov på hur min vardag kommer se ut. För hur lång tid framåt de ska drickas vet jag inte. Och det känns som ett stort misslyckande att få tillbaka dem in i vardagen. Så min dag har inte varit den bästa nej. Måste väl återigen öppna ögon och ta mig en tankeställare. Hörs!
läs!
vill ni bli lite klokare? gå in och läs detta HÄR. Så grymt bra skrivet och jag blir så pepp på liv :)
(Lisa: funkar det nu?)
(Lisa: funkar det nu?)
♥♥♥♥♥♥♥♥
Till dig med ångest vill jag säga att den inte dödar dig.
Till dig som tvekar vill jag säga att följ din magkänsla.
Till dig som ler vill jag säga - njut av det.
Till dig som saknar vill jag säga tillåt dig att göra det.
Till dig som är anhörig till någon som har det svårt vill jag säga - visa att du finns och ställ inga krav.
Till dig som ligger i riskzonen att drabbas av en ätstörning vill jag säga: det är inte värt det och du kommer inte vinna någonting på det.
Till dig som redan är drabbad vill jag säga: våga söka hjälp. Och strunta i prestigen att visa sig svag. Att förlora sig själv ner i en svår ätstörning är ett helvete. Och låt dig inte luras av rösten som intalar dig att allt blir bra, bara du följer reglerna som den lägger upp. För det kommer bara nya. Och till slut är ditt liv enbart tvångsmässigt beteende.
jag valde livet, vem är med mig?
Till dig som tvekar vill jag säga att följ din magkänsla.
Till dig som ler vill jag säga - njut av det.
Till dig som saknar vill jag säga tillåt dig att göra det.
Till dig som är anhörig till någon som har det svårt vill jag säga - visa att du finns och ställ inga krav.
Till dig som ligger i riskzonen att drabbas av en ätstörning vill jag säga: det är inte värt det och du kommer inte vinna någonting på det.
Till dig som redan är drabbad vill jag säga: våga söka hjälp. Och strunta i prestigen att visa sig svag. Att förlora sig själv ner i en svår ätstörning är ett helvete. Och låt dig inte luras av rösten som intalar dig att allt blir bra, bara du följer reglerna som den lägger upp. För det kommer bara nya. Och till slut är ditt liv enbart tvångsmässigt beteende.
jag valde livet, vem är med mig?
det är fel hur världen är idag
jag har insett att jag inte behöver dig. att jag är så mycket starkare utan dig.
2012 är nu här och några större nyårslöften har jag inte. Dock satsar jag på ett år utan olika avdelningar och istället fokusera på lämna anorexin. Och jag älskar känslan av att jag faktiskt är på rätt väg. Och att jag själv märker hur mycket bättre jag mår när jag släppt alla äckliga tvång och lever som jag vill. Med mitt friska jag som chef.
Men att komma hit jag är idag, det har inte varit lätt. Alla tårar jag fällt, ångestattacker jag genomlidit och all kompensation jag sysslat med. Och såklart alla månader på olika sjukhus. Men nu när jag tänker tillbaka, det har fan varit värt allt det där. För jag har fått mitt liv tillbaka!
Än är jag inte helt frisk. Men det är dit jag ska.
Sjunker lite lägre för varenda gång jag vänder om men jag vänder om, än en gång
"Och det är nu vi går ner till matsalen."
Alla kliver upp och ner för trapporna. Ställer sig i kön i matsalen och tar åt sig sin portion.
Det finns dem som hämtar mera flera gånger, det finns dem som tar en gång och är nöjda.
Och så finns det hon som tar en mini portion och petar runt. Sitter med ångesen i halsen och klistrar på ett leende. Som gör allt för att inte tänka på maten på tallriken. Som försöker undvika blickarna som avslöjar mer än de ord som inte kommer. Som bara vill rusa bort från matsalen. Hon trodde hon var redo för steget att äta där inne, låtsas vara en av alla andra. Hon som inte vill berätta att hon är sjuk. Att hon har problem. Hon som vill ta hand om allt själv. Denna hon är jag. Det är jag som sitter där. Det är jag..
kommer jag någonsin bli fri
Två år. Kommer jag någonsin glömma? Ilskan, irriationen, oron och hopplösheten.
Ibland längtar jag tillbaka. Till tryggheten innanför väggarna. Men det var inget liv.
Fortfarande är jag fast i skiten. Måste våga. Vilja. Satsa. Förlora. Vinna.
you try to be proud of who you are but still you got to let those teardrops fall
Återigen har jag fått ett papper. Ett papper där det står skrivet att "p.g.a sin restriktiva anorexi kan Janina inte delta i fysiskt belastande aktiviteter". Alltså får jag fortsättningsvis inte delta på skolgymnastiken.
Det är snart tre år sedan jag fick första pappret om detta, och det har aldrig släppt. Ingen fysisk aktivitet förutom någon promenad och en cykeltur får jag göra. Eller jag har eget ansvar, men jag förstört ännu mer för mig själv om jag börjar utöva mer fysiskt. Blir så trött på detta, hade önskat att jag nu (för första gången på flera år) skulle kunna vara som de andra, få vara med och göra allt (eller det mesta) som de gör. Men nej. Och vems fel är det? Endast mitt eget.
Så detta var en del av av jag möttes av på sjukhuset idag, plus en massa mer. Som "det syns att du är sjuk, om det inte vore anorexi du hade så skulle man lika bra kunna tro att det är cancer". Och vikten hade gått ner. Och svaren från benskörhetsmätningen var bara jobbigt att höra. Men sanningen är väl ändå bra att höra. Även om jag gärna skulle blunda för den ibland. Vill inte veta hur mycket skada jag gjort min kropp. Och att allting handlar om att jag strävat efter ett visst mål, en specifikt tal som ändå alltid kom att ändras när de uppnåddes. Jävla skit anorexi.
Anything is possible if you just believe
Jag är så glad. För att jag själv valde att säga "stopp, det räcker". Det var mitt egna val att ge det friska livet en chans. Att strunta i den anorektiskt ätstörda värld som varit mitt liv under många år. Nej det har inte varit lätt att börja ifrågasätta alla tankar och börja jobba med alla beteenden. Men med rätt vilja går allt.
Förra sommaren var jag tvångsinlagd. Denna sommar jobbar jag för Mariehamns stad. Som min läkare sa, det är en helt otrolig vändning jag gjort från förra sommaren.
Nu vågar jag tro på en framtid. Jag vet att den finns där. Och jag vet att jag kommer dit!
stay strong and fight
hejdå
jag vet inte hur jag ska börja. har funderat i flera timmar över hur jag ska skriva men nu gör jag det. jag har bestämt mig för att sluta blogga. eller det vet jag inte om jag kan säga men jag kommer ta en ordentlig paus.
anledningen är väl att jag måste fokusera på mig själv.
och idag var jag till sjukhuset för mitt samtal som jag gör varje vecka. det blev tungt, mycket att fundera på och en hård sanning emot en. att få höra rakt ut att jag inte gjort någon förändring mot att bli frisk under de senaste halvåret. jag lurar mig själv (och alla andra) att jag går framåt men sanningen är att jag inte gör det.
jag har ett halv år kvar i grundskolan. och under hela högstadiet har jag varit sjuk. men jag har på något underligt sätt klarat det trots allt jag inte kunnat närvara på.
och nu står jag själv med valet i min hand. om jag tänker börja kämpa på riktigt och öka i vikt så jag ska ha någon chans till att kunna studera vidare och återfå ett mera normalt liv. jag har alltid önskat att någon annan kan göra jobbet åt mig men så går det inte. för att jag ska bli frisk måste jag sätta igång och jobba för det.
det känns inte kul att få höra att man återigen är på väg mot en inläggning om det inte börjar gå åt andra hållet. efter tvångsvården i somras sa jag "aldrig mera sjukhus pga denna skit"
ta hand om er allihopa!
